© Copyright  Kviståsens  Kennel 2005. Allt material får användas om källadressen anges.

Rasstandard Finskstövare


Rasstandard Finsk Stövare
Fastställd av Finska Kennelklubben 1988, SKK 5 juni 1990.
Här hämtad från www.finsk.stovare.se

Hemland:
Finland

Bakgrundsändamål:
Finsk stövare har en brokig bakgrund. Rasen grundades på svensk stövare (senare hamiltonstövare), rysk koslromstövare, foxhound, harner, kerry beagle och schweizisk stövare. Berörda rasers andel kan ej anges.
1893 togs initiativ för att genom målmedveten avel skapa en homogen ras.
1932 kunde den första rasbeskrivningen för Finsk stövare fastställas och 1948 beslöts att stamboken skulle stängas.

I våra dagar är Finsk stövare en homogen ras som används vid jakt på hare och räv.

Helhetsintryck:
Finsk stövare är en medelstor, tydligt rektangulär trefärgad hund, kraftig men inte tung och med tydlig könsprägel. Den är lugn, energisk och vänlig.

Huvud:
Huvudet skall framifrån sett vara jämnbrett. Hjässan skall vara välvd och ögonbrynsbågarna tydligt markerade. Pannan skall, från sidan sett, vara något välvd med svagt markerat stop. Nospartiet skall vara långt, avståndet från nosspetsen till den inre ögonvrån ungefär lika långt som från inre ögonvrån till nackknölen. Nospartiet skall vara utmejslat under ögonen. Nosryggen skall vara rak och parallell med skallens överlinje, uppifrån sett nästan jämnbred. Nackknölen skall vara väl markerad. Nosspegeln skall vara väl utvecklad med svart pigment, näsborrarna skall vara stora och rörliga. Överläppen skall vara tunn och vackert rundad.

Ögon:
Ögonen skall vara mörka och framåtriktade med lugn och uppmärksam blick.

Öron:
Öronen skall vara långa och ansatta så att örats främre kant ligger intill huvudet. Bakkanten är riktad utåt med öronspetsen nästan framåtriktad.

Bett:
Saxbett

Hals:
Halsen skall vara medellång, rak och torr.

Kropp:
Ryggen skall vara medellång och muskulös. Ländpartiet skall vara kort, kraftigt och svagt välvt. Korset skall vara välutvecklat och kraftigt och skall, från sidan sett, bilda en vackert välvd fortsättning av rygglinjen.

Bröstkorgen:
Bröstkorgen skall vara djup med väl välvda revben och nå till armbågen. Förbröstet skall vara tydligt markerat. Buklinjen skall vara svagt uppdragen.

Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara tillbakalagda och kraftiga och väl anlagda mot kroppen. Överarmen skall vara ganska lång och välvinklad. Armbågarna skall vara rakt bakåtriktade och underarmen rak och kraftig. Mellanhanden skall vara fjädrande. Bakbenen skall vara kraftigt vinklade. En linje dragen längs bakbenets främre kant skall välva sig jämnt med flanken, över knäet till tassen. Låren skall vara breda och väl muskelfyllda. Knäet skall vara riktat rakt framåt.

Tassar:
Tassarna skall vara höga och ha jädrande trampdynor, mellan tårna och på sidorna skyddade av tät hårbeklädnad.

Svans:
Svansen skall vara kraftig, jämnt avsmalnande och hängande nå ungefär till hasleden. Den bärs vanligen i linje med ryggen eller lägre. I rörelse skall ej svansen bäras över rygglinjen.

Rörelser:
Rörelserna skall vara lätta, elastiska och vägvinnande.

Stående:
Markavståndet mellan fram- och bakbenen är detsamma som kroppslängden eller något längre ,avståndet mellan frambenen detsamma som bröstets bredd och mellan bakbenen minst lika brett som framtill. I stående skall hundens nosspets befinna sig i nivå med rygglinjen eller något högre.

Päls:
Medellång, åtliggande, rak, tät, något sträv päls. Pälsen på svansen lika som på kroppen.

Färg:
Trefärgad svart mantel. Varmt rödbrun färg på huvud, öron, kroppens undersida, skuldror, lår och ben. Vita tecken med önskvärd vit bläs. Vita tecken vanliga på hals, bröst, benens nedre del och svansspetsen.

Mankhöjd:
Idealhöjd hanhund 57 - 59 cm, tillåten avvikelse 55 - 61 cm. Idealhöjd tik 54 - 56 cm, tillåten avvikelse 52 - 58 cm.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.


 

                                                                                             Alapörkän Hiski




Gotlandsstövare

 

Gotland har i minst tvåhundra år haft en egen jakthundras, en mindre gulbrun stövare med mer eller mindre vitt på tassar, bringa, hals, huvud och svans. Gotlandsstövaren framstår tillsammans med smålandsstövaren som de äldsta av nu levande svenska stövarraser. Gotlandsstövaren är en lantras som inte är präglad av utställningsavel och som var vanlig på gotländska bondgårdar fram till 1950-talet. Gotlandsstövaren är en mångsidig jakthund, bra på att jaga såväl hare som räv.

Under perioden 1920 - 1929 var gotlandsstövaren erkänd som egen ras av Svenska Kennelklubben. Därefter ville Kennelklubben minska antalet registrerade stövarraser och bestämde att gotlandsstövaren, trots framgångar på jaktprov, inte längre skulle vara en egen godkänd ras. På de gotländska gårdarna fortsatte man dock att hålla fast vid sina gotlandsstövare, och rasen levde vidare, om än i minskande antal. I början av 1980-talet återstod endast ett 20-tal rastypiska hundar.

1988 bildades en intresseförening för rasen; Gotlandsstövareföreningen. Föreningen såg till att mönstring skedde av kvarvarande gotlandsstövare och 1990 godkände Svenska Kennelklubben åter gotlandsstövaren som egen ras. Rasen är ännu sällsynt, det finns bara cirka 130 hundar i rasen (år 2003), varav cirka 50 på Gotland. Den måste bevaras som en del av det gotländska kulturarvet tillsammans med de övriga gotländska husdjursraserna (gotlandsruss, gutefår, gotlandshöna och gotlandskanin). Den måste också bevaras för att den utgör en del av hundrasernas genetiska mångfald.

Gotlandsstövaren är känd för sitt mjuka, vänliga lynne och den är därmed en utmärkt familjehund vid sidan av sina goda jaktegenskaper. Det är en frisk ras och gotlandsstövarna kan uppnå hög ålder.

Om du vill köpa gotlandsstövarevalp, har bilder eller uppgifter om rasen eller om du bara är intresserad av att veta mer om gotlandsstövare, kontakta någon av Gotlandsstövareföreningens kontaktpersoner (se nedan).

Gotlandsstövareföreningen har ett 90-tal medlemmar (2004) och medlemsavgiften är 100 kr/år. Medlem blir du genom att betala in avgiften på föreningens postgirokonto 168 64 50 - 6.

Föreningens hemsida har följande adress: www.gotlands.stovare.


Målet är att bevara gotlandsstövaren som en frisk, duglig och vänlig jakthund. 

Under arbetet ska de rastypiska egenskaperna och rasens genetiska bredd bevaras. Strävan bör vara att öka antalet djur som får valpar och bygga upp en population med betryggande antal individer med minsta möjliga inkorsning av annan ras.

Minsta möjliga inavelsökning

Antalet gotlandsstövare är litet och alla hundar är mer eller mindre släkt med varandra. Inavel ska undvikas så långt möjligt. Parning med hundar som är närmare släkt än kusiner t.ex. halvsyskon eller föräldrars syskon rekommenderas inte. Vid beräkning av inavelsgrad bör samtliga kända släktled beaktas.

I en liten population med få kullar förloras genetisk  variation för varje generation. Man ska därför sträva efter att i första hand använda de äldsta friska och dugliga hanarna, som inte tidigare fått valpar.

Antalet valpar per avelsdjur

Inget avelsdjur får dominera starkt i populationen och en hane bör generellt inte få fler valpar än en tik. Tikar och hanar som ännu inte har fått valpar bör prioriteras särskilt om kullsyskonen saknar eller har få valpar i livet. Är tiken 7 år eller äldre innan första kullen bör veterinär ge ett utlåtande om att tiken bör klara en valpning.

Enskild hane eller tik bör inte lämna mer än tre kullar. Omparning bör inte ske. Undantag från dessa rekommendationer bör endast göras för att minska förlusten av gotlandsstövaregener.

Jaktduglighet

Avelsdjur bör vara jaktprovsmeriterade eller ha dokumenterad jaktduglighet på annat sätt.

Exteriörkrav

Avelsdjur bör generellt ha erhållit minst 2:a i kvalitetsbedömning på SKK:s s.k. officiella utställningar. En 3:a kan accepteras om hunden inte har några specificerade fel och är rastypisk enligt rasföreningens rasbeskrivning.

Endast friska djur i aveln

Endast fysiskt friska djur bör användas i aveln. Äldre hanar kan användas i aveln trots smärre ålderssjukdomar om dessa inte bedöms vara ärftliga. Vad som är allvarligt eller kan tolereras avgörs efter diskussion inom föreningens avelsråd.

 

Djur som har hög risk för att nedärva defekter och sjukdomar ska inte användas i aveln. Här gäller försiktighet även när det gäller att använda nära släktingar till det drabbade djuret.

Höftledsdysplasi

Avelsdjur bör vara höftledsröntgade vid tidigast 15 månaders ålder och bedömda A eller B (eller u. a. = utan anmärkning enligt det gamla avläsningssystemet) och utan annan anmärkning om defekt på höfterna. Vid röntgen bör visst muskelmotstånd finnas varför djuren inte får vara så djupt nedsövda att de är helt avslappnade.

Djur, som är bedömda A eller B men där mer än 60 % av föräldrar och syskon är bedömda C-E bör inte användas i aveln.

När det gäller problemfria hanar som röntgas efter 7 års ålder kan C tolereras på grund av att bedömningstekniken innebär svårigheter att särskilja normal åldersförslitning från höftledsdysplasi. Hanar som är äldre än 9 år och aldrig har haft problem med höfterna under sin livstid kan användas i aveln utan röntgenundersökning.

Navelbråck

Djur med navelbråck som inte växer bort utan måste opereras bör inte användas i aveln.

Bett och tänder

Djur med underbett bör inte användas i aveln. Djur som saknar stora kindtänder (molarer) eller hörntänder bör inte användas i aveln. Djur som saknar mer än tre små kindtänder (premolarer) bör inte användas i aveln. Vid användning av djur som saknar en eller flera mindre tänder bör avelspartnern ha alla tänder.

Mentalitet

Endast mentalt friska djur bör användas i aveln. Vid lindriga mentala defekter såsom skotträdsla och skygghet bör hundens uppväxt och upplevelser kartläggas för att bedöma i vad mån beteendet är ärftligt eller inlärt.

Kryptorchism

Kryptorchida hundar (hanar som saknar ena eller båda testiklarna i pungen) ska normalt inte användas till avel.

Undantag från avelsrekommendationerna ovan kan göras endast om den genetiska ”vinsten” med att använda en viss hund är mycket stor och av föreningens avelsråd bedöms överväga risken med spridning av defektanlag. 

<>