Drevern S 42516/91 Andlabos Boss
Boss eller Bossen som vi kallade honom, kom i min ägo i mitten av 90-talet. Han hade tidigare ägts av min Svärfar ( som förtjänar ett eget kapitel i Hall of Fame).
Boss kom ur en kull bestående av 3 hanar och 4 tikar.
Uppfödare var Mats Åke Nilsson i Tranemo.
Kullen var efter S37189/86 Håstens Duck och undan S55679/86 Jeppa.
Boss var tillsammans med 1 tik, 3-färgad. Övriga var röd-vita.
När vi tog över Boss och han kom in i våra liv så var han ca. 5 år
och var redan injagad. Han hade både hare, räv, och rådjur på sitt samvete.
Jag själv var ”nybakad” jägare med allt intresse inriktat på jakt. Detta var min ”1:a” hund och jag var spänd på vad Bossen kunde i skogen. Nu började en bekantskap som sträckte sig fram till 2001 på hösten då vi av flera skäl blev tvungna att ta det tunga beslutet om att Boss skulle få komma till de sälla jaktmarkerna.
Men innan vi kommer så långt i tiden så finns det mer att berätta…….
Bossen var rent jaktligt, en medioker herre. Där i mellan så tog han det mest lugnt och framlevde sina dagar i hundgården. Men han var följsam och alltid positiv när vi skulle ut i skogen.
Jag minns flera episoder, t.ex. när jag var bjuden på hjortjakt hos en kamrat i skogarna utanför Livered i Västergötland. Till saken hör att det var nyårsafton och vi skulle ha gäster till kvällen. Han lyckades hitta en hind som passerade mig i håll men jag stod på fel sida gränsen och kunde därför inte avlossa skott. Senare på eftermiddagen så fick Bossen upp på nytt och drevet försvann ut ur marken. Tiden gick och de flesta som var med fick myror i benen och ville hem. Det var ju NYÅRSAFTON. Det blev en lång väntan som slutade lyckligt. Jag la ner min jacka på backen med lite godis på och for hem till en väntande familj med gäster. Före 12-slaget for jag iväg till skogen och när jag kom fram så låg Boss på jackan. Jag hann hem till 12-slaget med 3 minuter tillgodo.
På detta lärde jag mig tre saker :
Släpp inte på främmande marker sent på eftermiddagen.
Hunden kommer nästan alltid tillbaka i sina bakspår.
Skillnaden på jaktkamrater och jaktkamrater.
Boss var som sagt en hanhund vilket gjorde att han hade naturliga drifter.
Angående detta så minns speciellt 2 episoder.
Boss och jag gick över några myrlandskap i norra Värmland på jakt efter
rådjur. Efter ett tag så drog Boss iväg i god fart utan skall. Jag avvaktade,
och tog efter en stund fram pejlen. Den visade att Boss hade lämnat marken och befann sig ca. 4 kilometer söder om mig.
Efter ca. 1 timma efter ”tjurrusningen” ut ur marken fann jag honom vid
en främmande hundgård i Lillskogshöjden. Han var inte kontaktbar och hade fullt upp med att försöka ta sig in till den löptik som fanns på andra sidan staketet. Allt under högt ylande och hoppande mot staketet.
En annan gång så hade jag med honom till mitt arbete.
Där passade han utan min vetskap på att markera i kollegans verktygslåda.
Detta pågick under en längre tid och när verktygen slutligen skulle fram
så var det bara att förpassa hela lådan med dess innehåll i en skräpcotainer.
Som den drever han var, så blev han med åren något bitsk och hade ett gott/ont öga till vissa människor. Detta påskyndade hans slutliga levnadsöde radikalt, om jag säger så. Man fäster sig enormt vid hundar och då särskilt den 1:a.
Jag saknar Boss som alltid tog emot mig hemma och i skogen glatt piskande med svansen.
Boss meriter
1996-06-16 Utställning i Grästorp 3:a i ÖKL.
1996-05-27 Utställning i Kinna 3:a i ÖKL.
1996-06-16 Utställning på Billingen 2:a i ÖKL.
1997-03-16 Utställning i Vårgårda 2:a i ÖKL.
1997-11-25 Drevprov 0-pris
Noterbart är att Boss syster Bojan på utställning tog en 2:a.
Ingen annan ur kullen har officiella meriter.
Boss lärde mig mycket om jakt !!!
Boss (från en papperskopia), därav kvalitén.
Del 2
Schillerstövaren Annie
Denna bekantskap blev inte särskilt långvarig. Jag hade fastnat för stövarjaktens tjusning med upptag och drev och allt som hör till. Så nu skulle det minsann införskaffas 1 stycken stövare.
Jag fick genom en jaktkamrat reda på att det fanns en Schiller till salu. Hon var ”billig” och det hade ”minsann skjutits flera harar för henne”.
Tiken fanns hos en äldre man i Lillskogshöjden, inte långt från den plats där Boss några år tidigare varit och friat.
Efter diverse diskussioner så for jag slutligen till nämnda plats för att på ort och ställe beskåda ”Harpiskan”.
Gubben som bodde i en gammal utrangerad byggbod, kunde upplysa mig om att ” – visst har jag en hund till salu”.
I ett närliggande hägn fanns ”underverket”. Hon hette Annie och var då, en 2-årig Schillertik. Hon hade lagt på hullet och såg ut som en promenadlimpa.
(läs jämntjock)
Vi tog ut henne ur hundgården och jag tog kopplet för att leda runt henne några varv på planen framför ”Byschan”
Alltmedan gubben drog en harrang om tikens förtjänster och färdigheter medan snuset rann i bästa 111 strilar på underkäken. Hon var följsam och väldigt kärvänlig och tycke uppstod.
Efter sedvanligt dividerande om priset så tog jag gubben i hand och affären var klar.
Då det äntligen blev dags för premiärsläpp, så strök jag kopplet på ett ställe där jag visste att det fanns villt.
Spänning steg dramatiskt redan efter ca. 15 sekunder. Tiken formligen skrek så jag trodde minst, att vargen nu fick sig en stadig frukost. Men efter några minuter så började Annie driva. Det jag precis varit med, om skulle möjligen kunna likställas med när hunden ser haren.
Sagt och gjort, hyndan drev och ingen tappt kunde noteras. Vilken KANONHUND – å jag som fick henne ”så billigt”
Det tog mig ca. 30 minuter att förstå att Annie var en fuskare eller som man säger LÖS!!!
Hon skällde i stort sätt från det att hon såg ett spår eller kände slag efter vilt. Hon drev om löporna, drev dom fram och åter. Drevet böljade fram och tillbaka, men något drevdjur sågs aldrig.
Efter ca. 1 månads tid, så beslöt jag mig för att nu fick det vara nog. Sagt och gjort. Jag sökte upp ”snusgubben” i ”byschan” för att häva köpet, men där fanns inget att hämta.
Jag kontaktade uppfödaren. Han lät meddela att han aldrig tidigare hade hört om något problem med sina hundar.
Om Annies vidare öden på jorden vet jag inte mycket. Det sista jag vet om henne är att jag fick ett telefonsamtal från en ”uppgiven” halländsk jägare som lät meddela att :
”Ho driver rådjuuur, brukade ho gööra de för dej?” I det läget så nödgades jag meddela att ”-Nä det har jag aldrig märkt” Å dé, var ingen lögn !!!!
Annie lärde jag mig att :
- Lita bara till ditt eget omdöme.
- Det finns alltför många förståsigpåare.
- Tro INTE på folk som inte vet hur man
använder snus.
- Det finns uppfödare och uppfödare.
Del 3
Finskstövaren S 40591/98 Jäntagårdens Miska
Efter upplevelsen med Annie (se del 2), så blev det aktuellt med en ny hund (stövare).
Svärfar hade genom en bekant fått uppgifter om en uppfödare av Finsk Stövare som hade valpar till salu.
Denne uppfödare hade sin kennel i Rävlanda, som ligger mellan Göteborg och Borås.
Jag tog kontakt med honom och tid för besök slogs fast.
En lördag tog jag med min hustru och for till Rävlanda.Vi möttes av uppfödaren och ett hägn med flera hundar.
Uppfödaren visade hundarna i hundgården och sa att han ville sälja en hanhund, men min fru hade bestämt sig för en tik. Kosta vad det ville.
Efter ett antal kaffekoppar och div. resonemang, så fann jag mig vara ägare till min 1:a Finska Stövare. Hennes namn var MISKA. Priset blev efter ytterligare resonemang, satt till 3000 skr.
Det bestämdes att jag skulle hämta Miska på en lördag några veckor senare. Miska var då drygt 8 veckor gammal.
Jag minns denna lördag speciellt. Jag hade nämligen så kallad beredskap genom mitt dåvarande arbete, vilket innebar att jag var tvungen att ”rycka ut” på min fritid.
Jag hade precis hämtat Miska och var på väg hem , då jag fick en ”utryckning”.
Det blev till att åka in till Göteborg för att jobba.Miska hade aldrig åkt bil tidigare och bilen var inte utrustad med nät eller liknande, så hon kunde röra sig obehindrat i bilen.
Konsekvensen av detta blev att tiken spydde upp sin senaste måltid i passagerarsätet och i baksätet under hemresan. I och med denna ”entré” så var Miska en del av vår vardag.
Jag började ganska tidigt att ställa ut tiken och for land och rike runt med henne. Det stod ganska tidigt klart för mig att Miska var en utställningsbegåvning utöver det vanliga.
Det kvittade nästan vart vi for i landet så fick hon beröm både i ringen och vid sidan av.
Det var roligt att ställa ut henne, då hon nästan alltid gjorde sitt bästa för domaren.
Jaktligt sätt, så var klart sämre beställt. Trots alla de långa resorna, trots alla timmar i skogen så blev Miska aldrig den harpiska som jag trodde mig ha köpt.
Hon kunde förvisso reda ut en traj eller slag efter vilt, men hon drev allt framför sig. Det kom älg, rådjur hare, räv och grävling. Detta trots att jag fyat henne x antal gånger.
Dessutom så blev aldrig dreven någon, längre än 45 minuter. Eftersom debatten om noskvalster pågick för fullt, så sökte jag naturligtvis för detta, utan resultat.
Jag kan trösta mig med att INGEN annan valp ur denna kull blev någon harpiska att tala om.
De sista åren av sin levnad så fick Miska stå mycket i hundgården. Blev det en stund över, så släppte jag henne. Hon for iväg som en raket och kom hem när hon var klar med sin tur i skogen.
På sin ålders höst så drabbades hon av flera krämpor och så småningom även av bölder.
Sammanfattningsvis kan jag säga att Miska var en härlig tik med ett extraordinärt utseende.
Hon var mycket tillgiven och snäll.
Miska vilar idag i skuggan av vårt 175-åriga äppleträd.
Kullen var efter S 37305/95 Härkilas Stej och undan S 54654 Ajokoira Anja och bestod av 4 hanhundar och 4 tikar.
Ur denna kull så blev 5 stycken stövare utställda och tog pris, och endast 1 hane startade på jaktprov och tog där en 1:a.
Miskas meriter
11999-03-21 utställning i Himledalen – Halland
1:a + 1:a i JUNKL/KK
1999-04-24 utställning i Värnamo – Småland
1:a + 3:a i JUNKL/KK
1999-05-11 utställning i Sjövik – Västergötland
3:a i UKL
1999-06-06 utställning i Götene – Västergötland
1:a + 1:a + HP i JUNKL/KK
1999-08-01 utställning i Malung – Dalarna
1:a + 1:a + HP i JUNKL/KK
1999-08-08 utställning i Kristinehamn – Värmland
1:a +1:a+ CK + HP + R i JUNKL/KK/BTKL
2000-05-07 utställning i Arvika – Värmland
2:a i UKL
2000-07-29 utställning i Munkfors – Värmland
1:a + 2:a i ÖKL
Del 4
Jämthunden S 29015/99 Gansevallens Ojja
Jag minns ganska tydligt den dag då jag hade bestämt, att nu skulle det minsann jagas
älg med älghund. Men vi tar det från början………..
Jag hade en längre tid gått och funderat på att införskaffa en älghund.
Jag hade nog egentligen spetsat in mig på Hälleforshunden som jag tyckte passade bra
för mig och mina behov.
Men…
När detta så småningom kom till min svärfars kännedom så började saker att
hända utan min egentliga vetskap. Det togs diverse kontakter o.s.v.
En dag så började operation övertalning med ……
”- Klart att du skall ha en jämthund”, ”- Ni har ju inga dugliga hundar i erat lag!”
Så här höll han på dagarna i ända, med undantag för när han sov. Alla samtal kretsade runt behovet av dugliga hundar och för dagen så ansågs Jämthunden vara den enda rätta. Till saken hörde också, att han sin vana trogen hade ”ordnat” allt.
Uppfödare, kön, allt var redan planerat i minsta detalj. Svärfar, han hade minsann också tänkt att skaffa sig en Jämte visade det sig.
Innan jag riktigt hade hunnit tänka tanken, så befann jag mig en dag på väg
till en uppfödare utanför Hudiksvall.
Det var en dryg resa och komna fram till Silja som platsen heter, så
möttes vi på gårdstunet av Åke Norling.
Han hade flera hundgårdar med jämthundar, och i en av dessa så fanns det valpar.
Han upplyste oss om att han ”bara” hade tikar till salu.
Det var inget större problem för mig egentligen för vid den här tiden så var Boss
den enda hanen i vårat hushåll.
Efter de sedvanliga samtalen om gemensamma bekanta och hundar, både döda och levande, och deras förtjänster, så var det dags för affärer.
Har du förresten tänkt på att ju längre en hund har varit död, så ökar dess
duglighet och förtjänster med kvadraten. Märkligt, men ändå.
Åke for ut i valphagen och kom in i köket med 2 stycken tikar i famnen.
De hade inga namn utan kunde endast särskiljas på örontatueringen.
En kom att kallas 14 och den andra för 15 , vilket var de sista respektive siffrorna
i deras tatueringar.
Jag minns att vi satt och drack påvärmt kokkaffe i Åkes kök medan tikarna lekte
på golvet vid våra fötter. Den ena tiken bet oss oavbrutet i våra ben och fötter med
sina mjölktänder som var sylvassa. Slutligen så skulle vi välja var sin valp.
Jag fick välja först enligt svärfar. Han hade ju redan sin favorit klar.
Jag hade inte den minsta uppfattning om vilken jag skulle välja. Det blev den som
bet så vasst under bordet. Hon hade dessutom ett visst ”övertag” över den andra
valpen. Det vill säga att hon uppträde mera moget än den andra.(tyckte jag)
Tiken som hette 15,var Gansevallens Ojja enligt registreringen, men
jag hade redan bestämt att hennes namn skulle vara Ronja.
Således blev svärfar ägare till 14, som hette Gansevallens Ojjka.
När affären var avslutad så väntade den långa hemresan mot Värmland.
Valparna var naturligtvis oroliga, men fann tröst hos varandra under resan.
Hemkommen till Bråten så började en jobbig tid som det ju alltid blir
med valpar i hushållet.
Första natten så blev det som vanligt inte mycket sömn.
Det skulle som vanligt kissas i tid och otid. Däremellan så sov Ronja
vilket uppskattades av alla i familjen.
Som valp var hon väldigt livlig och påhittig som ju valpar normalt är.
Hon träffade regelbundet sin kullsyster när svärfar kom på besök.
Den jaktliga träningen började så smått med skogspromenader i
omgivningarna och på våra marker i norra Värmland.
Månaderna gick och när älgjakten skulle starta samma höst var Ronja
6 månader gammal. Svärfar hade skroderat vitt och brett om vilka
kanonhundar vi köpt, och att dom minsann redan skällt älg i timtal.
Att dom skällt på älg var förvisso sant , men ”timtal” var nog att ta i.
Själv kunde jag notera att det hände saker med Ronja nästan varje dag.
Hon gick ju från valp till unghund för att så småningom bli en stor flicka.
Första gången hon gjorde något som kan betraktas som ett ståndarbete
var hennes andra säsong. Svärfar var som vanligt närvarande men hörde
inte själva upptaget och ståndarbetet på grund av ett högt mellanliggande berg.
Jag gick in med henne i en av våra såtar och släppte. Hon drog iväg och det
stod inte länge på innan hon började skälla.
Jag blev stående i upptaget på en plats som var täckt med röjt björksly vilket
gjorde att jag hade väldigt svårt att avancera utan att röja mig.
Medan jag stod och förbannade min belägenhet så kom Ronja tillbaka
och jag uppmuntrade henne att gå tillbaka vilket hon gjorde.
Efter att hon skällt i ca. 30 minuter så kunde jag inte hålla mig längre utan
skulle bara fram.
Jag passade naturligtvis på när hon drog på med skallserier.
Kommen i position så att jag kunde se något, så får jag se en tjur
som far runt i mossan och mellan träden. Ronja far runt och skäller
och biter sig plötsligt fast i bakbenet på tjuren. Det här kommer aldrig
att sluta väl var min första tanke. Men hon släppte och fortsatte att fara
runt älgen skällandes. Plötslig får älgen vind på mig och far iväg med Ronja
efter sig. Detta var första älgjobbet som jag fick se. Det skulle med tiden bli fler.
Hon hade en annan egenhet som jag kan nämna, nämligen detta att hon
hade en nästan överdriven förkärlek till vattensamlingar. Det kvittade
var vi var, så nog skulle hon bada. Och då menar jag i alla vattensamlingar.
Dypölar, bäckar, åar, och sjöar, alla vattensamlingar skulle provbadas men hon gick aldrig i längre än att hon hade kontakt med botten.
Sedan var det detta med att rulla/parfymera sig i allt som luktade.
Då menar jag halvruttna svampar och gärna Sk…t som hundar med 2 ben hade
placerat ut i markerna under sina bär och svampplockningsturer.
Många schamponeringar blev det med tiden.
Men sånt glömmer man gärna när det mesta andra fungerar.
Tyvärr så tvingades jag att ta det tråkiga beslutet att avliva henne när hon
stod mitt i sin karriär bara 6 år gammal.
Saknaden efter henne är STOR och jag tänker ofta på henne. En liten tröst
är ju som så ofta, att jag redan planerar att skaffa en ny Jämttös.
Namnet kommer att anspela till Ronja, nämligen LOVIS
Historia
Ronja var en härlig tik med stor jaktlust. Jag sköt totalt 6 älgar på stånd för henne. Det jag värdesatte mest hos henne var hennes psyke. Hon var lugn och mycket förståndig. I sin ungdom så var hon betydligt ”hetare”. Ronja kom ur en kull efter S 48115/92 SJCH Ryvikens Dino undan S27652/93 Gansevallens Jerva.
Kullen bestod av 6 hanar och 3 tikar. Av dessa är 1st. jaktprovmeriterad och var reserv till SM 2004.
Ronja hann få följande meriter :
2:a pris på utställning i Juniorklass. (2000-Uddeholm)
1:a pris på utställning i Unghunds klass. (2000- Munkfors)
1:a pris på utställning i Unghunds konkurrens klass. (Som ovan)
Certifikat på utställning. ( Som ovan)
Hederspris på utställning. (Som ovan)
2:a pris på utställning i Bästa Tik klassen. (Som ovan)
2:a pris på utställning i Unghunds klass. (2000-Eda)
Björnprov i Björnparken Grönklitt. (2002-Orsa)
(Ronja blev EJ Godkänd som eftersökshund
Hon var avvaktande - reserverad för björnen vid provtillfället.
Hon skällde - men tydligen INTE tillräckligt för godkännande )
0 pris på viltspårprov. (2003-Gårdsjö)
0 pris på viltspårprov. (2003-Gårdsjö)
0 pris på jaktprov - löshund. (2003-Olsäter)
